barfotabloggen

Jepp.

Det var ett tag sen man satt har. Men ack, nu sitter jag har igen. I krummad stallning och med kisande ogon frustrerat klickande pa allt jag kommer at, ihop om att det vietnamesiska natet ska fa lite fart. Det far det inte :D
Vi ar pa Bobby's Ice Cream Bar i Dong Dong City, Phu Qouc Island, Vietnam. Varan paradiso. Varat fangelse. Varan drom. Blandade kanslor det dara.

Baby sitter i en utsokt vit soffa och vilar upp sig infor kommande aventyr. Hon behover det. Det nagot utav en 'special occasion'-dag idag. Vi har hittat glass! God var den. Creamy Cookies och Boysenberry Cheesecake med gradde, chokladsas och notter for att ga in pa detaljer. Och en varsin riktig latte. Vasterlandsk lyx. Har pa Bobby's har de riktig yoghurt och musli ocksa! Riktigt bra stalle. The-place-to-be nastan. Ni anar inte hur mycket man kan sakna en sadan sak. Baby har redan moffsat i sig en portion. Snart kommer nog den andra. Man maste ju passa pa.

Parentes: Vi ar faktiskt sa nojda att vi overvager att infora detta som en arsdag. En dag da vi minns hur stark saknaden efter saker som musli och yoghurt kan vara - och frossar i det! Vad tycks?

Sist den har sa kallade bloggen (ack vad jag ar trott pa ordet) uppdaterades sa var vi i Saigon - Ho Chi Minh City, jag och Baby. En glad Baby. En hel Baby. Sedan dess kan man val saga att det hant lite saker. Eller klart det har, det ska det ju gora. Men vissa saker skulle man ju kunna hoppa over dock.

Trotta pa storstadspulsen efter ett hogt tempo i ett parlband av STADER - Kuala Lumpur, Hong Kong, Guangzhou, Nanning och Hanoi - kom vi till Saigon utan storre engagemang. Vi langtade till lugnet, till solen, till havet, till stranden, ja ni vet.. till semester. Den tunga kanslan i brostet omvandlades dock till ren eufori nar vi en kvall fick hora att det var mojligt att vi faktiskt skulle kunna befinna oss pa den kritvita stranden pa Phu Quoc redan foljande formiddag. Lyckliga betalade vi den engelsktalande(!) vietnamesen pa Vina Daily Tourist Agency tva varsina miljoner dong for en varsin bussbiljett till Rach Gia och en vidarebiljett till Phu Quoc med The Super Dong Ferry, samt en manads forlangt visum i vackra Vietnam.

For det var det som hade varit haken forstar ni: varat skandinaviska fri-visum pa 15 dagar holl pa att rinna ut i sanden, och vi ojjade oss valdigt over att vi skulle behova stanna i Saigon i en vecka i vantan pa forlangningen. Alternativt skulle vi behova aka ut ur landet och sedan in igen. Detta om vi skulle fa se var kara Phu Quoc Island som vi sa lange langtat efter och byggt upp forvantningarna kring, det vill saga. Vi kande att vi inte riktigt visste om vi tyckte det var vart det. Mycket harj for en o, aven om vi hort att den skulle vara ett oexploaterat paradis for backpackers och en perfekt plats att ta dykcertifikat pa.

Nar den engelsktalande vietnamsen dock introducerade en kompromiss for oss kunde vi inte motsta. Denna kompromiss innebar att vi skulle lamna vara pass i Saigon medan vara visum behandlades, ta bussen/superdongen till Phu Quoc istallet for flyget, och sedan atervanda till Saigon efter en vecka och hamta upp vara pass. Pa sa satt skulle vi aldrig vara olagligt i landet, vi skulle slippa en onodig tur ut ur och in i landet, slippa vara i Saigon och vi skulle fa var semester i paradiset. Forsakrade om att det inte skulle vara nagon fara att lamna passen, och framforallt att vi inte skulle behova dem till nagot, accepterade vi glatt hans erbjudande.

Nagra timmar senare skuttade vi glatt och forvantansfullt pa nattbussen till Rach Gia. Det var en bumpy ride, men klockan sex pa morgonen anlande vi enligt planerna i Rach Gia. Det var nagonstans har som saker borjade spara ur en aning. Trotta och slitna masade vi oss mot The Superdong Ferry (vad ar det for namn?) som lag i hamn, for att strax motas av en fras som jag tror vi bada kommer minnas for resten av livet. Denna lod: 'The Superdong Ferry won't departure today'. Forvirrat fragade vi vad de menade, vi hade ju i princip just kopt biljetten och fatt det bekraftat att resplanen skulle fungera helfint. Men nej, el Superdongo var installd for hela dagen och kanske for nasta, och for nasta, och for nasta.. Det kandes som ett javla slag i magen rent ut sagt. Varfor har vi aldrig nagot flow? Den okanda Bali-karman har redan drabbat oss, vad vi nu gjort for ont. Ytterligare ett slag i magen fick man da resten av passagerarna, som losning pa problemet, bara slangde sig bakpa en motobike till flyget som skulle avga om en timme . KUL ATT MAN HAR ETT PASS. Inte.

Nu kanske ni tycker att jag overreagerar lite har va. Don't get me wrong - vi har haft the time of our lives sen vi lamnade Sverige. Men det har inte varit latt. Det har varit en manads kamp ungefar, da vi har upplevt och lart oss valdigt mycket. Och det skulle vi inte vilja byta mot nagot. Men nu var vi i extremt behov av semester efter flera langa manaders hardjobb och en manads intensivt resande i, for oss, helt frammande lander. Och att mota ytterligare en motgang slog ganska hart. Jag sag det pa Baby nar vi fick beskedet, samma kansla som jag sjalv kande, de forsta tararna var inte langt borta.

Sa dar stod vi ensamma med helt oanvandbara SuperDong-tickets i smutsiga hander och inga pass i skitiga ryggor. I Rach Gia - staden som Gud glomt. Ungefar. What to do? Aka buss tillbaka till Saigon i atta timmar? Stanna i Rach Gia och gora... NADA och hoppas pa att SuperDongen kanske kanske skulle ga dagen darpa, eller darpa, eller darpa? Nej, det hade vi inte alls lust med.

Det var da vi fick nys om en bat som skulle avga trots 'det daliga vadret' som det kallades. En grupp vietnamesiska man pastod att denna skulle avga fran en annan stad i narheten av Rach Gia och de erbjod sig att kora oss till denna pa sina, sjalvklart,  motobikes. De sag vara skeptiska blickar, varfor skulle denna mindre och langsammare bat avga i daligt vader om inte sjalvaste SuperDongen gjorde det? Later ju en aning otroligt, va? Men de forsakrade att sa var visst fallet, och att de skulle se till att denna bat vantade med att latta ankar tills vi var ombord, om vi lat dem kora oss forstas. Jaa.. Langtan ar en stark kraft.

Efter tva och en halvtimme bakpa en motobike i 90 km/h (forlat mamma) bromsade vi tillslut in vid nagot som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla. Det var ett falt av lera med 'byggnader' ologiskt placerade lite har och var, los kreatur, ett hav av vietnameser och ett halvt dussin batar ihoptryckta vid en fallfardig brygga. Jahaja. Det var en av dessa batar vietnameserna tyckte vi skulle hoppa om bord pa. Vi visste inte vad vi tyckte. Men efter den motobike-turen kande vi val nagonstans att det inte fanns nagon atervando. Man kan inte saga att vi inte har sett den vietnamesiska landsbyggden eller upplevt vietnamesisk kultur i alla fall. Motobikeforaren gav mig en puss pa kinden, sa 'nu har du sett Vietnam pa riktigt' och onskade mig lycka till. 'Jaha', tankte jag, 'Hoppas inte att det ar det sista jag ser bara'. Jag blundade och hoppade pa baten. Tatt foljt av Baby.

I fem timmar satt vi dar, sida vid sida, pa en varsin kartong tatt omgivna av ankor, honor, palmblad, motobikes, stirrande vietnameser och en doende ung spetalsk man. Langsamt guppade baten genom det turkosa vattnet, i vilket SOLEN glatt speglade sig i. Daligt vader, huh? Ibland undrar man ju. Jag kan inte saga att det var bekvamt, men jag kan saga att det var nagra av de mest intressanta timmarna i mitt liv. Jag var sa glad att jag hade Baby vid min sida. Jag tror att hon ocksa var glad, aven om hon hade myror i brallan - och i bh:n. Vi bara satt dar i tysthet och insop kulturen, forsokte lasa, forsokte sova, forsokte spela kort. Vietnameserna verkade nagot forvanade over var narvaro, men de verkade inte ha nagot emot den. Forutom nar polisen korde forbi dara - da var vi tvungna och lagga oss ner.

Sa till sist var vi dar: Phu Quoc Island. Stranden var precis lika fin som vi tankt oss. Vattnet var exakt sa turkost och klart som det skulle. Lugnet var precis sa patagande som vi behovde. Vi andades ut. Vi at mat. Vi la oss pa stranden. Och vi somnade.

Efter en natt i en riktig djungel-bungalow pa Phu Quocs sodra udde kande vi att vi ville uppgradera oss lite. Ar man i paradiset ska man njuta fullt ut! Medan Baby plagades av myggor plagades jag av.. nagot annat okant kryp. Vi forflyttade oss pa roda, gropiga sandvagar till ons vastra sida, vilken kantas av den underbara Long Beach. Vi fann ett underbart vackert (och acceptapelt prismassigt) hotell, Lien Hiep Than, precis pa stranden med underbar personal. Semestern hade borjat.

Foljande dag var himlen tackt av tunna vita molnslojor. Baby och jag tankt da att vi kunde passa pa att utforska on ytterligare, eftersom det bara ar skont om det inte ar stekhett dagar som sa. Sa off we went - pa en motobike. Vi hade fatt nys om ett vattenfall som vi tyckte lat lite kackt och borjade yra runt pa ons sma slingriga vagar. Efter lite letande och ett besok i en liten pittoresk fiskeby (inget i jamforlse med den utanfor Aberdeen dock) hittade vi till detta sa kallade vattenfall. Vi maste saga att vi blev lite konfunderade, for det var ytterst litet, men vi var glada och det var en trevlig djungelhajk dit. Lite sott var det allt. Hojdpunkten vid denna sevardhet var dock inte sevardheten i sig, utan timmen vi spenderade pa en klippa ihop med en grupp lokalbor. De var nog utan tvekan de gladaste vietnameser vi stott pa - och kanske kommer stota pa. Simon & Garfunkel's Lemon Tree, den Vietnamesiska Nationalsangen och Titanic-soundtracket sjongs for fulla muggar och ackompanjerade av ett glatt gitarrspelande. Samtidigt blev vi standigt matade med rambutan-frukter och dryck. Speciell upplevelse. Trevlig upplevelse :)

Det var den sista trevliga upplevelsen pa ett tag faktiskt. For efter detta hande nagot som vi inte alls hade raknat med. Vi krockade. Vid ett mote med en lastbil pa en typisk vietnamesisk landsvag tyckte ett antal motobikes att det var lage att kora om lastbilen, trots att de fick mote - av oss. Det var domt att misslyckas och en frontalkrock blev resultatet. Det slutade inget bra, aven om det hade kunnat ga mycket mycket varre.

Baby har nu i atta dagar tagit sig fram pa kryckor. Hon ar en fighter. Jag beundrar henne. Sa mycket.

Baby - som var chaufforen for dagen - fick sin fot olyckligt klamd bade mellan motobikesen och under var motobike nar den foll till marken. Inget ar brutet, tack och lov, men sota froken fick offra ganska mycket hud pa den lilla foten, som har sytts ihop, och aven pa en del andra stallen. Ack sa olyckligt.

Vietnameserna var inte sa vidare varst pigga pa att hjalpa till pa olycksplatsen. Froken som fick for sig att kora in i oss blev inte skadad och valde att lamna platsen. Ovriga stod och stirrade i en ring. I mitten lag tva chockade svenskor. Vad hade hant? Turligt nog kom en schweisare, som sedan flera ar tillbaka varit bosatt pa on, forbi och erbjod sin hjalp. Tack. Utan honom och hans vietnamesiska fru hade sjukhusvistelsen varit svar. Nastan omojlig. Ett rent helvete.

Sa, nu har vi varit har i 'paradiset' i nio dagar. Dessa nio dagar har tillbringats pa i stort sett tva platser: sjukhuset och stranden. Tur i oturen att det var har det hande anda. Har kan Baby i alla fall ligga pa en solbadd i skuggan av en palm med foten i hoglage och njuta av den friska havsbrisen och en kall smoothie. Ganska mycket trevligare an att vara instangd pa ett hotellrum i Saigon. Det ar inte vad vi hade tankt oss, men det funkar. Det ar trakigt att inte uppleva var paradiso, att inte ta dykcertifikat, att inte bada, att inte dansa. Men det trakigaste ar att se Baby ha ont. Jag gillar det inte.

Nu vantar vi bara pa att Baby ska bli battre - det ar det viktigaste! Och det blir hon, for varje dag :)
Dagarna passerar forbi i lugnt tempo. Vi gar upp, vi aker taxi till sjukhuset, vi koper frukt, vi svullar frukt, vi degar i skuggan, det blir morkt, vi leker med australiensare, vi leker doktor, vi ater BBQ och vi sover. Baby har haft tur och blivit omkringburen en hel del. Vi gillar't! Nu har dock australiensarna lamnat oss och Baby far borja ta sig fram for egen maskin. Hon ar duktig. Nu har hon i alla fall kryckor till sin hjalp - till sist! Tourguide Toto har snickrat dem at henne. Fruktansvart sott. Sjukvarden har sina brister har forstar ni. Minst sagt.

Nu ska vi aka och ata middag hos schweisaren - var raddare i noden.

Oroa er inte kara familjer och lasare - vi lever och Baby ar pa battringsvagen. Hon ar stark. Hon ar envis. Och hon ar smart. En san manniska kan det inte ga fel for :)