Okej
Nej, det har gick ju inte sa bra inte. Ett glapp i systemet, eller vad man ska kalla det? Jag tror jag borjar om pa ny kula. Vad tror vi om det? NY KULA - here goes.
VI AR I AUSTRALIEN. Det ar stort. Det ar enormt. Det ar otroligt. Det ar soligt. Det ar fascinerande. Jaa, det finns ganska manga ord som kan beskriva det faktiskt. Min kara partner, och nowadays sjalsfrande, ar till slut i det land som hon redan som malinriktad 9-aring beslutade att hon en vacker dag skulle fara till. For koala-bjornarnas skull. Hmm, later bekant - icke sant? Precis som Allra Karaste Syster (koalajakt.blogg.se - nehe?). De ar mer lika an man skulle kunna tro. Ganska fascinerande. Och jag ar ocksa har. Uppenbarligen. Och det ar trevligt.
Efter en redig och vardig slutspurt av roadtrippen i det alldeles nydeliga Nya Zeeland anlande vi har, i den metropoliska staden Melbourne. Vi gillar det. Egentligen finns har inte sa mycket att gora. Vi vet inte vad vi gor. Jag vet inte vad vi gor. Men vi kanner oss levande. MYCKET BRA. En fordel skulle jag vilja saga. Och en underbar kansla.
Det kanns lite som man ar i en europeeisk storstad nar man strosar runt har i Melbourne. Inte for att jag har varit i en europeeisk storstad. Men anda. De som vet sant sager sa. Och jag lyssnar. I en vecka har vi varit har nu. Den veckan har varit fylld av en skon mix av slappa stads-stranddagar ute i den kosmopoliska fororten St Kilda, langa omkringstrosningar i Melbourns moderna och kulturella city, laaaaanga (for langa? nej!) fika-hang, parande pingviner, sota Uppsala-flickor, moonlight-cinemas och for mycket vin. Resultatet ar att jag ar utvilat trott och att jag kanner mig NOJD. I natt far vi till Sydney. Iih.
Kaka pa kaka. Storstad pa storstad. Samma sak? Vet inte. Sant som marks. Uppsala akte till landet for lite inspirerande woofing och en paus fran stadslivet. Spannande. Jag ska ocksa! Nagon dag. Inte idag. Inte imorgon. Vi aker till Sydney. Ikvall. Ja, det har jag redan sagt. Uppenbarligen kande jag ett behov av att saga det igen. Mm. Det sags att det inte ar nagot att se mellan Melbourne och Sydney. Jassa, tanker jag. Australiens huvudstad ligger ju bara dar.. Hmm. Vad ska man tro pa egentligen? Sig sjalv? Lite jobbigt. Jag foljer med Baby. Baby ar alltid bra!
I Sydney ska vi titta pa allt man ska titta pa, och branna nasan lite mer! Kanske lara oss surfa. Och sa ar det Gay-festival! Det ar festligt. Och festligt gillar vi. Det kanns som en solid plan. Icke sant?
Jepp, jag kanner mig klar med Melbourne. Vi har sett Parlament, Federation Squares, Konserthus, Kasinon, Gammaldags gallerior, Italienska kvarter, Skyskrapor, Chinatowns, Queen Victoria Markets, Botanical Gardens, Mystiska bakgrander, Beachfronts, Pingviner, Mysiga cafeer (for manga), Skabbiga hostel, Ljuvligt upplysta kvallar, Great Ocean Road, Koalor, De 12 apostlarna, and so on.. For att rabbla sa att saga. Valdigt intressant att lasa ma jag tro. Det var trevligt. Trevligt ar verkligen ordet. Ni vet, ibland nar saker verkligen ar trevliga. TREVLIGT helt enkelt. Det ar som Baby sager; det finns inget mer att se, men man skulle kunna bara stanna har for alltid. Det skulle man minsann kunna. Vis tjej det dara. Framtida hemstad? Vem vet. Men just nu, maste Melbourne fa ett slut.
Sa, jag sager som sahar: Ni som inte har varit har - ak hit! Bara for att insupa atmosfaren i princip. Det ar min nya favoritsysselsattning, att bara ga omkring och inte gora nagonting, bara insupa. Sup suuup. Huvudet at hoger vanster, vanster igen, buller bakom ena orat och en svag doft av nybryggd espresso som letar sig in genom nasan och upp i huvudet medan en firmabil och en moped krockar och nagon hoppar bungyjump fran skyskrapan. Man blir full. Full pa massa ideer och inspiration, kanslor och erfarenheter. Jaa. Sa kan det ga.
Lite tips fran coachen har dara: Boka hostel i forvag - fjuu, poppis place det hara, Bo inte pa Coffee Palace St Kilda, Brann inte nasan och lapparna i solen - du ser rolig ut och det gor ont, 9-procentigt vin smakar saft, Pingvinerna ar roligast pa natten, Kasiot sprutar eld i bakgranden - spannande, men akta haret, Satt pa korken pa vattenflaskan innan du lagger ner den i vaskan, och sist men inte minst - hyr egen bil om du vill spana in the Great Ocean Road. Det var allt!
En parentes:
Vi akte pa en tour dara. The Great Ocean Road pratar jag om. Jag forstar inte att jag alltid gor misstaget. Jag vet ju att jag hatar guidade turer. Det ar en av de fa sakerna jag faktiskt vet om mig sjalv. Anvandbart. Om man anvander det, det vill saga. Det ar sa sovande att aka buss, sa det ar ju knappt sant! Sa dar lag jag i baksatet och sov, gick pa kommando av en kvart har och tjugo minuter dar. Latt vart 500 spann. Eller?
Alltsa, jag tror man upplever denna vackra stracka sa mycket mer om man kan stanna precis dar man vill - och framforallt sa lange som man vill. Dessutom ar jag (oftast) vaken nar jag kor. Bil alltsa. Men i det heletatt (Norge i mitt hjarta) sa blev det en fin dag tack vare gott sallskap (Baby och Uppsala!), koala-bjornarna och den tjusiga solnedgangs-avslutningen bland de 12 Apostlarna, London Bridge och andra tjusiga limestone-formationer. Mina varmaste rekomendationer. Punkt.
Ae, nu maste jag faktiskt erkanna att jag ar lite stolt over mig sjalv. Ett blogginlagg. Tanka sig! Det har kan jag leva pa minst hela dagen. Och natten.
Solvarma kramar till ert skitkalla Sverige <3
Allt och ingenting 9/12 -> 16/1
Status just nu: febrig och javlig efter en heldag i solen (och molnen) pa Gili Trawangan, i vantan pa middag efter en massiv tapas&sangria lunch. Kameran ar trasig. Vi har inga strumpor kvar. Sa ar livet idag.
Da var det ju som sa att en gang i tiden, 9 december narmare bestamt, sa befann vi oss i Saigon - staden med oandliga mangder motobikes. Efter en skev och allmant onodig svullardag, madde vi sadar efter mangden wasabinotter som intagits. Jag tanker inte ens namna hur mycket det hela ror sig om. Det ar pinsamt. Och skrammande. Men, ater till historien. Efter en sista njutfull hotell-harblas-blasning tog vi oss till slut i kragen och pallrade oss ut ur 'lyxhotellet'. Efter att Baby blivit buren ner for trapporna och en taxi tagit oss helskinnade tvars over gatan (jo, det ar desvarre sant), stod vi till sist pa trappen till det hotell som vi efter denna dag omnamt som 'mogelhotellet'. Det var just precis vad det later som, och inga fonster fanns det heller. Men hey, vi hade just vaknat upp och insett att vi visst har en budget att halla oss till. Ack ja, livet ar hart ibland. Efter denna superstart av denna extraordinara dag beslot vi oss for att fortsatta i god stil. Nagon holl uppenbarligen fortfarande i den dar valkanda kragen och vi var duktiga och begav oss till War Remnants Museum. Dock sa lyckades vi pa nagot magiskt, men ack anda inte forvanande, vis schabbla bort dagen och anlanda 30 minuter innan detta - 4 vaningar hoga - museum stangde. Hmm. Vi hann i alla fall uppfatta hur hemskt Vietnam kriget faktiskt var innan personalen bryskt slackte ner hela den enorma byggnaden prick klockan 17.
Kvallen fortsatte darefter med skeva aktiviteter som att aka taxi i en timme for att komma till en mystisk pagoda, leta efter Vichy-aterforsaljare eftersom Babys ansiktsvatten hela tiden rinner ut i vaskan, invecklade toalettdiskussioner vilka man i efterhand hoppas och onskar att inga svenskar var i narheten for att hora, kura i bio-morkret framfor den ovantat bra The Stepfather, spontanutgang med extremglada engelsmann och -sist men inte minst- DAGENS HOJDPUNKT: Baby som slanger kryckorna och dansar. Har aldrig sett nagon vara sa lycklig i hela mitt liv. Och ja, ni som kanner henne gissar ratt - det var till Black Eyed Peas och det var sjalvklart till 'I got a feeling". Snyft, jag blev sa rord. Och nej, jag ar inte ironisk.
Summan av kardemumman ar att det blev en mycket givande dag, sadar lite ovantat, trots den sega starten. Jag tror namligen att denna dag blev nagot av en vandpunkt i den senaste tidens resemissar. Fysiskt och psykiskt om ni hajjar vad jag menar. Dar har ni't, ni som undrar varfor denna, kanske till lases ganska lama, dag fortjanade en sa detaljerad beskrivning sahar ett par veckor i efterhand. Baby var glad, Baby kunde ga lite och det tandes ett litet hopp. Oj, nu blev det klyschigt. Dags att byta stycke.
Dagen darpa var domedagen. 10:00 (okej, jag erkanner - tio over) befann vi oss ater hos den tyska farbror-doktorn (som sag ut som en dansk godis-fabror och inte en farbror-doktor) pa SOS International Clinic. Det var liksom nu det hela skulle avgoras - om vi skulle aka hem eller inte. Spant vantade vi pa ett yttrande medan en riktig machocist-syster gick los med Babys fot. Dum-dum-dum-duuuuuuuuuum. Tillslut oppnas kakhalet nagonstans mitt i allt skagg pa godis-farbrorn, jag menar farbror-doktorn, och ut kommer en tillatelse att han godkanner oss att resa in i Kambodja. Yehaaa. Babys fot sag dagen till ara fantastiskt mycket battre ut och vi kunde dra en suck av lattnad. En stor suck.
Det blev ett ganska dyrt kalas pa SOSIC for Baby, tack och lov att man har forsakring. Det ar en av alla saker vi lart oss under var resa ma jag saga - det ar INTE onodigt med reseforsakring! Jag gjorde dock mitt basta for att hanga ikapp med utgifter da priset for att traffa en ogonlakere var 200 USD med tre timmars vantetid. Nej tack. Istallet blev det 120 USD for att fa ett recept utskrivet utan undersokning. Ett riktigt kap! Komik pa hog niva det dara.
Saigon-vistelsen borjade (antligen!) lida mot sitt slut och vi halsade staden som varit vart hem for en tid adjo med en saffransbulle. Eller, den var gul i alla fall. Vi hoppade pa den over-ac:ade bussen mot Phnom Penh och fordrev dagen i godan ro, med att sova, lasa, titta pa det fina landskapet och njuta av den underbara obligatoriska Asien-kareoken. Det uppstog dock en liten fnurra pa traden nar vi kom till gransen. Sjalvklart. Det ar en fordel att ha nagra pengar att batala visumet med, tjejer. Det ar en annan av vara Asien-lardommar skulle jag nog saga. Samtidigt insag vi att vi blivit lurade pa var vietnam-extension. Lardom 3: Lita aldrig aldrig aldrig pa agencys. Hux-flux kom vi in i ett mindre Las Vegas omrade, vilket vi ma saga var en smula ovantat sahar i den kambodjanska bushen. Val framme i Phnom Penh lat vi en tuk-tuk ta oss till en stans vi kunde krasha.....................................................
