barfotabloggen

Okey. Here goes. Detta kommer med storsta sannolikhet inte bli ett natt inlagg. Vi far se om jag orkar skriva. Och om ni orkar lasa. Huhu.

Status just nu: febrig och javlig efter en heldag i solen (och molnen) pa Gili Trawangan, i vantan pa middag efter en massiv tapas&sangria lunch. Kameran ar trasig. Vi har inga strumpor kvar. Sa ar livet idag.

Da var det ju som sa att en gang i tiden, 9 december narmare bestamt, sa befann vi oss i Saigon - staden med oandliga mangder motobikes. Efter en skev och allmant onodig svullardag, madde vi sadar efter mangden wasabinotter som intagits. Jag tanker inte ens namna hur mycket det hela ror sig om. Det ar pinsamt. Och skrammande. Men, ater till historien. Efter en sista njutfull hotell-harblas-blasning tog vi oss till slut i kragen och pallrade oss ut ur 'lyxhotellet'. Efter att Baby blivit buren ner for trapporna och en taxi tagit oss helskinnade tvars over gatan (jo, det ar desvarre sant), stod vi till sist pa trappen till det hotell som vi efter denna dag omnamt som 'mogelhotellet'. Det var just precis vad det later som, och inga fonster fanns det heller. Men hey, vi hade just vaknat upp och insett att vi visst har en budget att halla oss till. Ack ja, livet ar hart ibland. Efter denna superstart av denna extraordinara dag beslot vi oss for att fortsatta i god stil. Nagon holl uppenbarligen fortfarande i den dar valkanda kragen och vi var duktiga och begav oss till War Remnants Museum. Dock sa lyckades vi pa nagot magiskt, men ack anda inte forvanande, vis schabbla bort dagen och anlanda 30 minuter innan detta - 4 vaningar hoga - museum stangde. Hmm. Vi hann i alla fall uppfatta hur hemskt Vietnam kriget faktiskt var innan personalen bryskt slackte ner hela den enorma byggnaden prick klockan 17.

Kvallen fortsatte darefter med skeva aktiviteter som att aka taxi i en timme for att komma till en mystisk pagoda, leta efter Vichy-aterforsaljare eftersom Babys ansiktsvatten hela tiden rinner ut i vaskan, invecklade toalettdiskussioner vilka man i efterhand hoppas och onskar att inga svenskar var i narheten for att hora, kura i bio-morkret framfor den ovantat bra The Stepfather, spontanutgang med extremglada engelsmann och -sist men inte minst- DAGENS HOJDPUNKT: Baby som slanger kryckorna och dansar. Har aldrig sett nagon vara sa lycklig i hela mitt liv. Och ja, ni som kanner henne gissar ratt - det var till Black Eyed Peas och det var sjalvklart till 'I got a feeling". Snyft, jag blev sa rord. Och nej, jag ar inte ironisk.

Summan av kardemumman ar att det blev en mycket givande dag, sadar lite ovantat, trots den sega starten. Jag tror namligen att denna dag blev nagot av en vandpunkt i den senaste tidens resemissar. Fysiskt och psykiskt om ni hajjar vad jag menar. Dar har ni't, ni som undrar varfor denna, kanske till lases ganska lama, dag fortjanade en sa detaljerad beskrivning sahar ett par veckor i efterhand. Baby var glad, Baby kunde ga lite och det tandes ett litet hopp. Oj, nu blev det klyschigt. Dags att byta stycke.

Dagen darpa var domedagen. 10:00 (okej, jag erkanner - tio over) befann vi oss ater hos den tyska farbror-doktorn (som sag ut som en dansk godis-fabror och inte en farbror-doktor) pa SOS International Clinic. Det var liksom nu det hela skulle avgoras - om vi skulle aka hem eller inte. Spant vantade vi pa ett yttrande medan en riktig machocist-syster gick los med Babys fot. Dum-dum-dum-duuuuuuuuuum. Tillslut oppnas kakhalet nagonstans mitt i allt skagg pa godis-farbrorn, jag menar farbror-doktorn, och ut kommer en tillatelse att han godkanner oss att resa in i Kambodja. Yehaaa. Babys fot sag dagen till ara fantastiskt mycket battre ut och vi kunde dra en suck av lattnad. En stor suck.

Det blev ett ganska dyrt kalas pa SOSIC for Baby, tack och lov att man har forsakring. Det ar en av alla saker vi lart oss under var resa ma jag saga - det ar INTE onodigt med reseforsakring! Jag gjorde dock mitt basta for att hanga ikapp med utgifter da priset for att traffa en ogonlakere var 200 USD med tre timmars vantetid. Nej tack. Istallet blev det 120 USD for att fa ett recept utskrivet utan undersokning. Ett riktigt kap! Komik pa hog niva det dara.

Saigon-vistelsen borjade (antligen!) lida mot sitt slut och vi halsade staden som varit vart hem for en tid adjo med en saffransbulle. Eller, den var gul i alla fall. Vi hoppade pa den over-ac:ade bussen mot Phnom Penh och fordrev dagen i godan ro, med att sova, lasa, titta pa det fina landskapet och njuta av den underbara obligatoriska Asien-kareoken. Det uppstog dock en liten fnurra pa traden nar vi kom till gransen. Sjalvklart. Det ar en fordel att ha nagra pengar att batala visumet med, tjejer. Det ar en annan av vara Asien-lardommar skulle jag nog saga. Samtidigt insag vi att vi blivit lurade pa var vietnam-extension. Lardom 3: Lita aldrig aldrig aldrig pa agencys. Hux-flux kom vi in i ett mindre Las Vegas omrade, vilket vi ma saga var en smula ovantat sahar i den kambodjanska bushen. Val framme i Phnom Penh lat vi en tuk-tuk ta oss till en stans vi kunde krasha.....................................................